alla karnevalens lustbarheter» och, tillägger han med en för honom typisk betraktelse »det står i Herrans hand, hvem som lefver och bevistar det i nästa år kommande». Då man betänker, att dessa nattliga ansträngningar ofta under dagens lopp hade föregåtts av courer och levéer på hovet, middagsbjudningar och andra kalas, enligt tidens sed förbundna med frosseri i mat och ymnigt pokulerande, får man en imponerande föreställning om den unge tjusarkungens samtidas både andliga och isynnerhet kroppsliga krafttillgångar. Unge Reuterholm rycktes med i nöjesvirveln, ibland, om man får tro honom själv, med motvilja på grund av sin allvarliga läggning, sina religiösa intressen och sitt »sensibla» sinne, men dock uppenbarligen med stor förtjusning. Denna gäller icke blott det uppsluppna maskeradlivet utan än mer den uppmärksamhet, han fick röna av konungen, som då och då vid courerna uppmuntrade honom med nådigt tilltal — uttalandena om belåtenheten häröver stå i märklig kontrast till hans blivande avoghet och hat mot monarken och av hertigarna Carl och Fredrik Adolf. Med den sistnämnde, som var hans regementschef, kom han särskildt i livlig beröring och har många entusiastiska lovord över den bevågenhet, han visade honom. Däremot kom han under denna tid ej i något närmare förhållande till hertig Carl, men yttrar sig med stor beundran och sympati om honom, särskildt sedan han erfarit, att hertigen hade uppenbarelser och såg blodiga gestalter, som ingen annan kunde se.
Under dessa vårmånader 1775 förde riksrådinnan Reuterholm stort hus och gav ofta stora middagar för riksråd och andra dignitärer, medlemmar av societeten
