om fester och gästabud, i vilka han på grund av sin samhällsställning och sina goda rekommendationer från Stockholm fick deltaga, innehåller denna iakttagelser om ett flertal ryktbara och framstående personer samt uttalanden och betraktelser i hans vanliga karakteristiska stil. Här och var ger han luft åt beundran för de många vackra karlar han såg och gjorde bekantskap med, och talar särskildt om en ung baron Maltitz såsom en den »allra skönaste yngling» och en »aimable Adonis». Däremot hade han föga blick och intet sinne för kvinnlig skönhet och säger sig i de högsta kretsarna ha sett endast en enda vacker flicka, en fröken Narischkin, som dock hade för stor mun. Han gör också ett undantag för kejsarinnan, som han skildrar sålunda: »Hon är till personen en lång och nog korpulent fru af ett i högsta måtto majestätiskt anseende, och ehuru åren redan äro inne, har man inte svårt att finna, det ju denna prinsessa i sin ungdom måste hafva ägt mycken fägring och vackerhet; ögonen äro stora och mörkblå och röja en genomträngande skarpsinnighet, men tillika en mildhet, som afunden påstår ej varit henne medfödd; hon kan eljest räknas för brunett, efter hår och ögonbryn äro mörka, ehuru hyn ännu är ganska klar och hvit, oaktadt den ständiga sminkningen, som vid ryska hofvet brukas; längden af ansiktet är eljest mer lång än rund, och minen öfver munnen besynnerligen nådig och leende; med ett ord: växt, bildning, gång och démarche, alltsammans svarar fullkomligen till det begrepp, man gör sig om denna stora monarkinna, hvars djupa vett och sällsynta egenskaper väcka lika mycken förundran, som man vid dess åsyn intages af vördnad och admiration.»
