var med en stark ovilja, som jag genast förmärkte och sedermera vidare erfor, att den allmänt beskrattades som en spelad komedi. Man kunde läsa i grefve Posses ansiktsmuskler, att han gjorde sig möda att tillbakahålla uttrycken af åtlöje. Klick berättade mig samma afton, att hans fru, generalen baron Carl Armfelts dotter, boende i grannskapet på Laxpojo gård, ett fruntimmer af mycken kvickhet, hade med sin vän fröken Blomcreutz (en tid därefter gift med kapten Jan Anders Jägerhorn), som var på besök hos henne, icke kunnat emotstå nyfikenheten att bese begrafningsståten och således förklädda med bindmössor begifvit sig till kyrkan, där de, bortblandade ibland folkhopen, kunde beskåda allt. Under väntan på processionens ankomst hade fröken Blomcreutz, som aldrig sett kammarherren, hvilken under sina besök i Finland undvek all gemenskap med landets invånare, frågat fru Klick, huru och af hvad hon skulle igenkänna honom, och fått till svar, att han vore den, som afdånade, då liket skulle nedbäras i grafhvalfvet. Alla de plaisanterier, jag i detta ämne hörde, tillräknade jag endast hans talrika ovänners elakhet samt brist på öm känsla för medmänniskors lidande.»
Ehrenström berättar vidare, hur han några dagar efter begravningen av Reuterholm anmodades att författa en beskrivning över densamma samt hur han också efter att ha erhållit en promemoria och en mängd anvisningar utförde uppdraget till Reuterholms stora belåtenhet. Ehrenström erkänner att han borde ha insett, att Reuterholms omåttliga känslosamhet och den roll han spelat blott voro humbug, men han var så duperad av honom, att han villigt och i god tro
