skrev ut skildringen. Däri lckades han förträffligt, såsom framgår av Reuterholms den 22 september daterade och för avsändaren mycket karakteristiska tacksamhetsskrifvelse: »Jag har flera gånger med ömmaste rörelse läst och åter läst den så mästerligen författade berätelsen och feliciterar min egen Ehrenström uppriktigt till sin lyckliga penna, men ännu mera till så lyckliga känslor. Detta vedermäle af dess goda smak och lätthet att arbeta är tillika ett af de mest talande af min Alberts vänskap för mig, och jag skulle visserligen vara född ganska känslolös, om jag ej därföre hölle honom den fullkomligaste räkning. Men jag tror mig icke behöfva vidlyftigt därom försäkra, då mitt tänkesätt ej mera bör vara för min Ehrenström någon gåta. På denna räkning spar jag äfven att säga, huru ihågkommen och välkommen han här är. Det är något, som skall bära syn för saken.»
Det skulle emellertid ej dröja mer än ett par år, förrän Ehrenström fick ögonen öppna för Reuterholms löjliga sidor samt erfara, hur den varma vänskapen vilade på mycket lösa grunder. Sedan Ehrenström lämnat den militära banan och som kanslitjänsteman år 1786 kommit till Stockholm, ådrog han sig nämligen Reuterholms ovilja genom att ej med gillande omfatta dennes planer och förhoppningar att bli utnämnd till hovkansler. Snart följde fullständig brytning, beroende bland annat därpå att Ehrenström, som under Reuterholms inflytande fattat avoghet och hat mot Gustaf III, blev en av dennes anhängare, medan Reuterholm allt mer ådagalade sin fientlighet mot konungen. Slutligen, sedan Reuterholm nått maktens tinnar och Ehrenström blivit inblandad i den Armfeltska högmåls-
