skapets och adelns tacksamhet för och besvara de hälsningar och lyckönskningar, som de tre ofrälse stånden enligt vedertagen sed framfört. För detta ändamål hade han författat tre tal, som han själv ansåg vara mästerverk och som han efter återkomsten till riddarhuset fick äran att föredraga även för ridderskapet och adeln. Uppläsningen följdes med bifall, och det beslöts att talen skulle tryckas. »Detta var för mycket för hans autorliga egenkärlek», skriver Ehrenström. »Från den stunden inbillade han sig vara en stor vältalare, varföre han också fem år därefter lät av Angelica Kauffman måla sig som en romersk rådsherre, hållande i handen dessa samma tal, vilket gav kammarherre Silfverstolpe anledning att några år senare, under minderårighetsregeringen skriva dessa verser:
Så Reuterholm på Tiberns strand
Som Cicero sig måla låter;
Men av de tal, han har i hand,
O blygd! igenkänns åter.»
»Talen voro», fortsätter skildraren, »i sig själfva oskyldiga, utan kraft och lyftning, ett tämligen vackert skal, men utan kärna, med bilder, lånade af blomster och grafvar. För min del var jag ej missnöjd med den framgång han haft, men började omsider inse, att han sträckte sina pretentioner för högt, och jag fann med Kellgren och andra gode domare, att dessa snillefoster ej ägde det värde, han ville gifva dem. Jag förmodar, att saknaden af den oinskränkta beundran för dessa vitterhetsprof, som han af mig väntade, gjorde hos honom det första menliga intrycket emot mig, men någon tid därefter inträffade en annan om-
