och att han bedömde Gustaf III och dennes fosterländska gärning från ensidiga och hätska partisynpunkter.
Under de första åren av 1760-talet stannade familjen, medan E. C. Reuterholm var i Stockholm, på Svidja, men sedan han blivit riksråd, flyttade även friherrinnan och sönerna till huvudstaden. De sistnämnda fortsatte där sina studier för enskilda lärare, till dess de i början av 1770-talet voro färdiga att begiva sig till Uppsala och som studenter fortsätta sin utbildning. Från deras uppväxttid på Svidja berättas att de till omväxling med studierna roade sig med glada lekar och upptåg. I parken finns ännu en miniatyrbastion, som de uppgivas ha anlagt och hade bestyckad med små nickhakar, och inomhus ställde de till allehanda skälmstycken och spökerier. De krigiska lekarna gingo spårlöst förbi eller hade intet inflytande på deras framtid, ty fastän bägge bröderna, sedan de avslutat studierna i Uppsala, beträdde den militära banan, Axel Christian som livdrabant och Gustaf Adolf som fänrik vid Västmanlands regemente, fingo de ingen lust för krigaryrket utan övergåvo det snart. Spökerierna kunna kanske däremot tillmätas större betydelse, särskildt vad Gustaf Adolf vidkommer. Man kan ju uppfatta dem som preludier till de märkvärdiga upptåg och förehavanden på kyrkogårdar, i gamla källarvalv o. s. v., åt vilka han under sin mannaålder med stor iver och entusiasm hängav sig, i sällskap med hertig Carl, Björnram, Ulfvenclou och andra filurer. Redan under studenttiden hade han anfäktelser på ifrågavarande område, vilka förebådade vad som skulle komma, sedan han blivit en av hertigens förtrogna.
