Sida:En gustaviansk ädlings ungdomshistoria 1925.djvu/44

samt en liten grefve Sparre, generalens son, hvilka alla tillika med mig sutto i en stor fyrsitsig vagn. Vid min afresa hade inspektoren, mig ovetande, gjort anstalt så att dubbel svensk lösen af kanoner lossades, (hvilket väl skulle vara comme le dernier sanction, det jag ock tror att det blifver). Vid förbifarande af alla de contréer, som fordom så mycket roat mig, och hvarest mina ungdoms och oskyldighets år så snällt och ljufligt lupit bort, tog jag hos mig själf af dem ett afsked för sista gången, emedan jag på mycket kort tid sett besynnerligare och de allra otroligaste evenements infalla. Men fram för allt pressades tårarne ur mina ögon vid förbifarten af den nu uppreste nya grafven, hvarest jag så oförtänkt måste efter mig lämna och fly det, som förr här på jorden gjorde min största lycksalighet, dock fägnade mig något den tanken, att mina ben en gång, och kanske snart nog, skulle få läggas och hvila där, bredvid det kära och vördade stoftet, hvars åminnelse till sista andedräkten hos mig blifver i kärt och tacksamt minne. Men nu drages jag nog för vida från mitt ämne och ändamål af de sorgliga representationer, som den upprörde tankekraften framsprider, hvarföre jag vill sluta med dylika reflektioner för denna gången, och i stället något berätta om vår resa, som under ett vackert solskensväder lyckligen fortsattes, först till gästgifvaregården Kåckis, hvarest vi togo ombyte af hästar, och sedan därifrån till Mjölbollstad, hvaremellan vi dock, på den långa Karismalmen läto hålla, och dinerade under bar himmel, af den oss lämnade goda matsäcken. Men ett litet duggregn, som kom då, gjorde alldeles representation af den så kallade: la fête troublé, hvarefter vi sedan,