gården Salo, dit vi middagstiden ankommo. Vi fingo straxt hästar samt afreste till nästa ombyte. Äfven där fingo vi goda hästar, och anlände efter mindre än en timma till Händäle. Vi blefvo där ganska väl accomoderade och dinerade, hvarefter värdinnan regalerade oss med kaffe, som vi dock måste nog drygt betala. Resan därifrån fortsattes till nästa ombyte, Vista kalladt. På vägen dit roade vi oss: min bror med att rida spann och jag med att köra, men som hästarna voro förut nog utrackade, och det nya kusksällskapet just ej så applicerade sig därefter, så hände att såväl kusk som spannriddare, med hela sällskapet, fingo stundom promenera, för att lätta hästarna och dymedelst betala den friska skjutsen, som vi ett stycke väg hade. I Vista fingo vi nytt ombyte, men af samma beskaffenhet som under vägen på de flesta ställena, nämligen magra och trötta hästar, som med knapp nöd änteligen ganska makligen kl. 3 om morgonen förde oss till den närmaste gästgifvaregården till Åbo, Pike kallad.
15 september.
Sedan vi kl. 3 fått hästar, fortsatte vi vår resa till Åbo, dit vi kl. mot 5 samma morgon, i ett regnaktigt och obehagligt väder ankommo. Vi hade redan genom förebud af en lakej låtit beställa oss kvarter hos en perukmakare Edner, där vi blefvo rätt väl logerade och accomoderade, hvarest jag ock före mig träffade mitt bestämda ressällskap, en gammal bekant och Upsalakamrat unge Fredrik Trolle med dess informator, adjunkten Weidman. Som vi ej hade sofvit på 2 nätter, lade vi vi oss strax och hvilade tills middagen, och
