aldrig ett ord från scenen kunde höras. Direktörens vid Operan son, unga Stenborg, kom då ner på premier för att stilla bullret och bad den som bullrat att veta hut och hafva respekt för konungens teater och för fruntimren. Då Stenborg gaf orostiftaren caractère af hundsvott, kom Brenner ner som en pil från logen och rusade på Stenborg, som vände ryggen åt dörrn, och gaf honom ett par käppslängar med sitt spanska rör. Den andra vände sig då om och ärnade draga sin värja, men fick det ej för folk, som emellankommo och skiljde dem åt. Vakten kom strax därpå och tog Brenner emellan sig samt marscherade af med honom till högvakten. Direktör Stenborg satte borgen för sin son, som således slapp ifrån att gå i arrest. Ehuru bullret ej varade länge, förorsakade det dock mycken alteration och uppståndelse i synnerhet hos fruntimren. När Brenner först kom nedspringande stod jag brevid Stenborg, då han ock i hastigheten stötte min hatt ned på golfvet, hvilken jag där ock lämnade och gick på momenten ut för att inte kunna blifva vittne i saken. När jag kom ut, sprang en hop utlänningar och fransoser ikring komedihuset och skreko, men jag gick strax in igen. Då stod Brenner redan emellan vakten, och hela sekonden reste sig upp och ropade: Hvad, är det Brenner, den förföraren, öfversittaren etc., häf ut honom, kasta ut honom etc. med flera äreröriga rop, och ehuru där var många af hans bekanta, var det ingen, som hautement embrasserade hans parti. Sedan den största oron lagt sig, fortsatte spektaklet dock under fortfarande oordning. Jag råkade då i tal med en af fransoserna, som så hastigt retirerat sig. Han fägnade sig över att bullret var slut och
Sida:En gustaviansk ädlings ungdomshistoria 1925.djvu/80
Den här sidan har korrekturlästs