nåd vet, att ingen får honom att stanna längre, än han vill.»
»Vi ha ju pengar nog. Han behövde inte alls gå. Kan inte jungfru Gustava säga honom —?»
I detsamma kom Ingrid in. Dörren öppnade sig ljudlöst för henne. Hon gled genom rummet med lätt, svävande gång. Ögonen glänste, som om de såge bort mot något härligt, avlägset.
Då hennes nåd såg henne, drog hon ihop ögonbrynen något litet. En lust att vara grym i sin tur, att göra smärta i sin tur grep henne.
»Ingrid,» sade hon, »kom hit! Jag måste tala med dig om din framtid.»
Flickan hade hämtat sin gitarr och stod på väg att lämna rummet. Hon vände sig mot bergsrådinnan.
»Om min framtid...» sade hon och strök sig över pannan. »Det är ju redan bestämt om min framtid,» fortfor hon med ett litet martyrleende. Och hon gick ut ur rummet utan vidare.
Bergsrådinnan och jungfru Stava sågo förvånade på varandra. De började rådpläga om vart flickan skulle sändas.
Men då jungfru Stava kom ned i sitt rum, satt Ingrid där och sjöng små visor och knäppte på gitarr. Och Hede satt mittemot henne och hörde på med solsken över hela ansiktet.
