Hon bad honom lägga av pälsen och gå i en vanlig rock. Det gick han genast in på, men nästa dag bar han den ånyo. Då gömde hon den för honom. Så kom han i drängens päls, och då fick han hellre bära sin egen.
Han var alltjämt lika rädd och mycket noga därmed, att ingen kom honom för nära. Inte en gång Ingrid fick sitta alldeles bredvid honom.
En dag sade hon till honom, att nu måste han lova henne något. Han skulle låta bli att niga för katten. Hon bad honom inte om något så svårt, som att han inte skulle niga för häst och hund, men han kunde väl inte vara rädd för en liten katt.
»Jo,» sade han, »katten var en getabock.» — »Den kan ju inte vara varken bock eller get,» sade hon. »Den har ju inga horn.» Detta blev han glad åt. Det var, som om han nu äntligen hade funnit något, varpå han kunde skilja getter från andra djur.
Nästa dag fick han se jungfru Stavas katt. »Den getabocken har inga horn,» sade han och skrattade helt stolt. Han gick förbi den och satte sig i en soffa för att höra på Ingrids spel. Men om en liten stund blev han orolig, och han steg upp, gick fram till katten och neg.
Ingrid blev rent förtvivlad. Hon tog honom i armen och ruskade honom. Han sprang tvärt på dörren och visade sig inte förrän nästa dag.
»Barn, barn,» sade hennes nåd, »du gör som jag, försöker som jag. Du kommer att skrämma
