honom, så att han inte mer törs se dig. Det är bättre att låta honom vara i fred. Vi äro nöjda, att det är, som det är, bara han stannar hemma.»
Det var intet annat att göra än att sitta och vrida sina händer i sorg över att den fina, älskvärda människan skulle vara bortgömd i den där galningen.
Ingrid skulle bara ha velat veta om hon inte hade blivit hitförd för annat än för att sitta och spela sin morfars melodier för honom. Skulle de hålla på så hela livet? Skulle det aldrig bli annorlunda?
Hon brukade också berätta sagor för honom. Och mitt i en av sagorna kunde hans ansikte klarna, och han kunde säga henne något förunderligt fint och vackert. En klok skulle aldrig ha kunnat hitta på något liknande. Men mer behövdes det inte heller, för att modet skulle stiga hos henne, och så voro de på nytt uppe i dessa oändliga försök.
Det var sent en eftermiddag, och månen höll på att gå upp. På marken låg vit snö, på sjön grå, blänkande is. Träden stodo svartbruna, och himlen var brinnande röd efter solnedgången.
Ingrid ämnade sig ned till sjön för att gå på skridskor. Hon gick fram på en smal gångstig, som var upptrampad genom snön. Gunnar Hede kom efter henne. Det var något visst kuvat i hans hållning, som kom en att tänka på en hund, som följer efter husbonden.
