Ingrid såg trött ut. Det var ingen glans i ögonen, och hyn var gråblek.
Där hon gick, började hon undra om dagen, som försvann, var nöjd med sig själv. Om det var i jubel han tände den stora, brinnande röda solnedgången borta i väster.
Hon visste med sig, hon, att inte över den här dagen och inte över någon annan heller hade hon kunnat tända glädjebål. Under hela den månad, som hade gått, sedan hon kände igen Gunnar Hede, hade hon ingenting vunnit.
Och nu i dag kom hon i stor ångest. Det var, som skulle hon komma att förspilla kärleken på allt detta. Hon började glömma studenten för att bara tänka på sjuklingen. Allt lätt och vackert och lekande försvann från kärleken. Det var bara tungt, tungt allvar.
Hon blev alldeles förtvivlad, medan hon vandrade mot sjön. Hon kände, att hon inte förstod vad som borde göras, kände, att hon måste uppge alltsammans. Gud, Gud, att ha honom där gående efter sig, stark och frisk att se på och ändå så hjälplöst sjuk och obotlig!
De voro nere vid sjön, och hon satte på sig skridskorna. Hon ville förmå honom också att gå och band skridskor på honom, men han föll omkull, så snart han kom ned på isen. Han kröp i land och satte sig på en sten, och hon gick ifrån honom.
Mitt framför stenen, där Gunnar Hede satt, låg en liten holme, som var beväxt med avlövad
