björk och asp, och bakom den strålande kvällshimlen, som alltjämt var lika brinnande röd. Och de fina, lätta trädkronorna höjde sig upp i detta röda med en sådan skönhet, att det var omöjligt att inte lägga märke därtill.
Det brukar vara så, att det, varpå man känner igen ett ställe, är något enskilt drag, ty även det man känner bäst vet man inte riktigt noga hur det ser ut från alla håll och kanter. Och särskilt Munkhyttan kände man igen på den där lilla holmen. Hade man inte sett gården på många år, skulle man ändå ha känt igen den på den där holmen, som nu låg och sträckte upp sina mörka trädkronor mot solnedgången.
Hede satt alldeles stilla och såg på ön och på de lätta trädgrenarna och på den grå isen, som bredde ut sig åt alla sidor.
Det var den allra mest välbekanta syn för honom. Det fanns ingenting på hela gården, som han kände så väl. Ty, som sagt, det var alltid den där ön, som drog blickarna till sig. Och snart satt han och såg på ön utan att tänka på det, såsom man gör med det man väl känner. Han satt länge och stirrade, ingenting störde honom, ingen människa, ingen vind, ingenting främmande. Ingrid såg han inte, hon hade ilat långt utåt isen.
Det kom en sådan vila och ro över Gunnar Hede, som man endast kan känna bland det hemvanda. Från den lilla holmen strömmade trygghet och lugn över till honom. Den sövde till stillhet den eviga oro, som pinade honom.
