omedvetet, men då han hade kommit förbi udden, visste han, att han svängde dit ut för att se om det var ljus i hans mors fönster.
»Nu tycker hon, att det är på tiden, att jag kommer in, men hon får vänta en stund. Isen är för god.»
Men det var mest obestämda känslor av glädje över rörelsen och den vackra aftonen, som vaknade inom honom. Just en sådan månskenskväll skulle man gå på skridskor. Han tyckte om denna milda övergång till natt. Ljuset dröjde ännu, men lugnet var där redan. Allt det bästa hos natt och dag!
Det fanns en till skridskogångare ute på isen. Det var en ung flicka. Han visste inte om han kände henne, men han styrde fram emot henne för att se efter. Nej, det var ingen bekant, men han kunde inte låta bli att säga några ord om vilken utmärkt is det var, då han gick förbi henne.
Den främmande var väl en stadstös, hon var visst inte van att bli tilltalad så där utan vidare. Hon hade sett alldeles förskrämd ut, då han sade ett par ord till henne. Ja, han var också märkvärdigt utstyrd. Han hade ju full bondkostym.
Nå, han skulle inte skrämma bort henne. Han kastade om och for utåt sjön. Isen var stor nog för dem båda.
Men Ingrid hade nära nog hållit på att skrika av förvåning. Där hade han kommit gående, grant och elegant, armarna korslagda över bröstet,
