Det kunde just vara detsamma hur hon hade det hemma i prästgården. Hon hade det mycket bra, trodde hon, men det gjorde, som sagt, detsamma. Hade hon fått vara i slott och förtrollande lustgård, hade det ock varit ett. Det finns ingen bädd så mjuk, att den ger hugnad åt den, som längtar.
I början bad hon varje dag så ödmjukt hon förmådde, att de skulle låta henne resa tillbaka, sedan hon hade haft denna stora glädjen att än en gång få se mor och syskonen. Men då var det rent ohjälpligt med väglaget. Hon fick ge sig till tåls, tills tjälen hade gått ur jorden. Det stod väl inte för livet, att hon kom tillbaka till det där stället.
Det var svårt för Ingrid att förstå varför det retade folk, då hon sade, att hon ville fara tillbaka dit bort till Hedes. Det var så med far och mor och med alla andra i socknen också. Man fick nog inte längta till något ställe i världen, då man var i Råglanda.
Hon fann snart, att det var bäst, att hon alls inte talade om sin resa. Det kom så oändligt med hinder fram, så snart hon nämnde den. Det var inte nog för dem, att vägen ännu var lika usel. De satte upp gärdesgård och mur och vallgrav omkring henne. Hon skulle sticka täcken, väva väv och plantera i drivbänk. Och inte kunde hon vilja fara från den stora födelsedagsfirningen i prostgården! Inte kunde hon resa, förrän Karin Landberg hade firat bröllop!
Det var intet annat, som återstod för henne,
