Då Ålin var gången, läste Hede en hel timme som en förtvivlad, men så kastade han boken.
Det lönade sig just att läsa! Han skulle vara färdig om en tre, fyra år, och vem kunde svara för att inte egendomen såldes under tiden?
Han kände nästan med förskräckelse hur han älskade det gamla stället. Det var riktig förtrollning. Varje rum, varje träd stod framför honom. Ingenting av detta kunde han undvara, om han skulle känna sig lycklig.
Och han skulle sitta stilla vid boken, medan det höll på att gå ifrån honom!
Han blev alltmer orolig, kände blodet bulta vid tinningarna som i feber. Han blev då alldeles förtvivlad över att inte kunna gripa till fiolen och spela sig lugn.
»Gud,» sade han, »den där Ålin slutar med att göra mig tokig. Att först ge mig denna underrättelse och så beröva mig fiolen!»
»En människa som jag måste känna en stråke under fingrarna i sorg som i glädje. Jag måste göra något, jag måste skaffa pengar, men jag har inte en tanke i huvudet. Jag kan inte tänka utan fiolen.»
Hede rasade över att sitta instängd, hänvisad till böckerna. Det var vansinne att sätta sig till att taga en långsam examen, då han behövde pengar, pengar, pengar.
Han tålde inte medvetandet att vara instängd. Han var så vred på Ålin, som hade hittat på denna
