Sida:En herrgårdssägen.djvu/120

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
120
EN HERRGÅRDSSÄGEN

Alla människor voro innerligt hulda mot henne. Men fast hon ingenting sade, satt den tron kvar i dem, att hon alltid tänkte på att få resa. »Jag kan inte förstå varför du vill tillbaka till det där stället och vakta den galne,» sade Karin Landberg en dag. Det var, som om hon hade kunnat läsa Ingrids tankar. »Asch, hon har slagit det ur hågen nu!» sade prästfrun, innan flickan hann svara.

Då Karin var gången, sade prästfrun: »Folk undrar på det där, att du vill resa från oss.» Ingrid teg, hon. »Man säger, att då Hede blev bättre, var han törhända sådan, att du blev kär i honom.» — »Ånej, inte sedan han blev bättre,» sade Ingrid, och hon blev skrattlysten. — »Ja, hur som helst, kan han inte vara något att gifta sig med,» sade fostermodern. »Far och jag ha talat om det, och vi mena, att det är bättre för dig, att du stannar hos oss.» — »Det är då snällt av er, att ni vill ha mig kvar,» sade Ingrid. Och hon var nog rörd över att de nu ville vara så goda mot henne.

De trodde henne inte, hur undergiven hon blev. Hon kunde inte veta vad det var för en stjärna, där de läste hennes längtan. Nu hade ju fostermodern sagt henne, att hon inte fick fara dit igen. Men prästfrun kunde inte låta sig nöja med detta.

»De kunde ju skriva efter dig, om de behövde dig därborta,» sade hon.

Återigen blev Ingrid skrattlysten. Det vore väl det underligaste av allt, om det komme brev ifrån ett trollslott. Hon undrade om fostermodern