tydlig mening, och det var så besynnerligt, att Ingrid, som var så mild, ville säga något så hårt, att det riktigt skar sig in i hjärtat hos Karin. Hon var orolig sedan i flera dagar, att inte Olov skulle vara den hon ville, att han skulle vara. Det förbittrade alldeles Karins liv, ända tills hon tog sig för att berätta Olov hela saken, och då var han nog huld att trösta och lugna henne.
Det är inte ett lätt göra att vänta in våren i Värmland. Man kan ha det soligt och varmt på kvällen och ändå finna marken vit av snö nästa morgon. Krusbärsbuskar och gräsmattor bli nog gröna, men björkskogen står kal och liksom envisas att inte vilja slå ut.
Vid pingst var det vår i dalen, men inte hade det hulpit något med Ingrids böner. Inte en enda fäbodjänta var utflyttad till skogen, inte ett kärr var uttorkat, ingen möjlighet var det att komma fram på skogsvägen.
Pingstdagen var Ingrid i kyrkan och fostermodern också. Det var en så stor helgdag, att de fingo åka i vagn. Ingrid hade tyckt mycket om förr i världen att komma inkörande i fullt språng på kyrkplanen, medan de, som stodo utmed stengärdesgården och vid vägkanten, togo av hatten och hälsade, och de, som stodo mitt i vägen, kastade sig undan med ett par långa språng, såsom vore de alldeles överväldigade. Men nuförtiden gladde hon sig åt ingenting. »Längtan tar bort doften hos rosen och glansen hos fullmånen,» säger ordspråket.
