Då sade Karin Landbergs Olov till dalkarlen, att den han väntade stod borta på kyrkplanen. Bara han reste sig upp, kunde han se henne, där hon stod. Hon skulle nog bli glad att få råka honom.
Prästfrun och Ingrid skulle just sätta sig upp i vagnen, då en lång dalkarl skyndade mot dem. Han kom med god fart, trots alla hästar, som han måste niga för, och han vinkade ivrigt med handen åt den unga flickan.
Och så snart Ingrid fick se honom, blev hon stående helt stilla. Hon skulle inte ha kunnat säga om hon blev mest glad över att se honom, eller förtvivlad över att han hade blivit tokig på nytt. Hon bara glömde allt annat i världen.
Och ögonen började stråla på henne. I den stunden såg hon säkert ingenting av den fattiga, eländiga människan. Hon kände väl bara närvaron av den fina själen, som hon hade längtat sig sjuk efter.
Det stod fullt av kyrkfolk runtom, och de måste alla se på henne. Ingen kunde taga sina blickar ifrån hennes ansikte. Hon rörde sig inte för att gå emot honom, hon stod bara stilla och väntade honom. Men de, som sågo hur hon strålade av lycka, ville nästan tro, att det var någon stor och härlig människa, som kom emot henne, och inte en dåre.
De sade sedan, att det nästan hade sett ut, som om det hade funnits ett samband mellan hans och hennes själ, ett hemligt samband, som hade legat så djupt under medvetandet, att inte människoförstånd kunde nå fram till det.
