Men så snart hon tänkte på att vända, såg hon Hedes ansikte tätt bredvid sin kind, såsom hon hade sett det ofta förr. Då fick hon nytt hopp, trodde, att han kallade på henne, fick en stark visshet och förtröstan om att hon nog skulle kunna bota honom.
Just då Ingrid höjde upp huvudet och såg en smula mindre bedrövad ut, kom hon i möte med ett besynnerligt sällskap.
Där kom en liten häst, som drog en liten kärra, och på kärran satt en tjock madam och bredvid den gick en mager, sliten karl med långa mustascher.
Härute på landsbygden, där ingen förstod sig på konstnärskap, lade alltid herr och fru Blomgren an på att se ut som enkelt, borgerligt folk. Den lilla kärra, som de körde omkring med, var väl överhöljd. Ingen kunde ana, att den inte innehöll annat än fyrverkeripjäser och trolleriapparater och dockteatermarionetter.
Ingen kunde veta, att den tjocka gumman, som satt högt uppe på lasset och såg ut som en välbärgad borgarmadam, var för detta miss Viola, som en gång hade flugit genom luften, eller att karlen, som gick, och som var så lik en avskedad soldat, var densamme herr Blomgren, som stundom brukade bryta vandringens enformighet med att slå volt över hästen och buktala med trastar och siskor, som sjöngo i träden vid vägen, så att de blevo rent galna.
Hästen var en liten, liten en, som hade brukat draga en karusell, och därför aldrig ville gå, om
