Sida:En herrgårdssägen.djvu/13

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
13
EN HERRGÅRDSSÄGEN

dårskap, att han blev rädd för att han skulle komma att slå honom, då han återvände.

Ja, visst skulle han ha spelat, om han hade haft fiolen, men det var just vad han behövde göra. Hans blod sjöd ju så av oro, att han nära nog var vansinnig.

Just då Hede längtade som mest efter sin fiol, kom en kringvandrande spelman och började spela nere på gårdsplanen. Det var en gammal blind gubbe, han spelade falskt och uttryckslöst, men Hede blev så gripen av att just då höra en fiol, att han lyssnade med tårade ögon och knäppta händer.

Och i nästa ögonblick kastade han upp fönstret och klättrade ned till marken med hjälp av vildvinet. Han gjorde sig inga samvetskval över att han lämnade arbetet. Han tyckte, att fiolen var kommen till gården endast för att trösta honom i hans olycka.

Hede hade visst aldrig bett så ödmjukt om något, som han nu bad den gamle blinde om att få låna hans fiol. Han stod hela tiden med mössan i hand, fastän karlen var stenblind.

Gubben tycktes inte förstå vad han önskade. Han vände sig till flickan, som ledde honom. Hede bugade sig för den fattiga tösen och upprepade sin begäran. Hon såg på honom, som den gör, vilken måste ha ögon för två. Blickarna kommo så fasta ur de stora, grå ögonen, att Hede tyckte sig känna hur de träffade: nu voro de vid halslinningen och sågo efter, att han hade nystärkt