ut, att Ingrid hade kommit att bli en av deras, en av konstnärsfolket. De tyckte, att hon spelade med i ett drama. Det var en triumf för deras gamla dagar.
De färdades framåt så raskt de kunde. Det gamla paret var endast oroligt, att Ingrids dåre inte skulle vara kvar på gästgivargården.
Men han var kvar där, och än värre var det, att ingen visste hur man skulle få honom därifrån.
De båda Råglandabönderna, som hade kommit med honom, hade fört in honom i ett av gästrummen och stängt in honom där, medan de väntade på häst. Då de lämnade honom, hade han varit säkert bakbunden, men hur han så burit sig åt, hade han lyckats vrida lös händerna ur repet, och då man hade kommit för att hämta honom, hade han stått fri och ledig och i fullt raseri gripit en stol som tillhygge för att slå till. Man hade endast haft att skynda ut och bomma igen dörren om honom. Nu gingo bönderna och väntade på att gästgivarn och hans drängar skulle komma hem, så att de skulle bli manstarka nog för att binda honom på nytt.
Det hopp, som de gamla vännerna hade väckt hos Ingrid, blev dock inte utsläckt. Hon förstod, att Hede var sämre än någonsin, men hon hoppades ändå. Det var inte deras sagor, det var deras stora kärleksfullhet, som hade kommit henne att stråla upp.
Hon bad, att hon skulle bli insläppt till Hede.
