Hon sade, att hon kände honom och att han inte skulle göra henne något. Men bönderna svarade, att de inte voro galna, de också. Han därinne skulle slå ihjäl vem som helst, som komme in till honom och inte kunde försvara sig.
Ingrid satt en lång stund tyst och eftersinnade. Hon tänkte på hur underbart det var, att hon just i dag skulle råka herr och fru Blomgren. Det måtte väl vara någon mening med detta. De skulle inte ha kommit i hennes väg, om det inte varit någon mening med det.
Och Ingrid började tänka över hur Hede hade blivit bra förra gången. Kunde hon inte även nu få honom att göra något, som skulle påminna honom om något gammalt, som skulle föra honom bort från galmanstankarna? Hon grubblade och grubblade.
Herr och fru Blomgren sutto på en bänk utanför gästgivargården och sågo mer olyckliga ut, än någon hade trott vara möjligt. De voro nästan färdiga att gråta.
Då kom hon fram till dem, hon, Ingridsbarnet, och log mot dem så, som endast hon kunde det, och smekte deras gamla rynkiga kinder och bad dem, att de skulle göra henne den stora glädjen att få åse en föreställning, sådan hon fick vara med om varje dag förr i världen. Det skulle vara en så stor tröst för henne.
Nå, de sade nej först, ty de voro just inte i
