lugn, läpparna smålogo, och med handen strök han håret upp ur pannan.
Herr Blomgren arbetade och var så inne i föreställningen, att han ingenting märkte. Fru Blomgren, som inte hade annat att göra än att kasta slängkyssar, kunde ge akt på allting.
Var det inte märkvärdigt hur detta Ingridsbarnet med ens hade strålat upp? Ögonen lyste på henne som aldrig förr, och ansiktet hade blivit så vitt, att det riktigt sken. Och all den där strålglansen vände sig mot honom däruppe i fönstret.
Han besinnade sig inte länge, han steg upp på fönsterbrädet och hoppade ned till dem. Och han kom fram till den blinde och bad att få låna hans fiol.
Och Ingrid tog genast fiolen från den blinde och räckte den till den främmande. »Nu skall det vara valsen ur Friskytten,» sade hon.
Så började den främmande spela, och Ingrid smålog, men på samma gång såg hon så övernaturligt ut, att fru Blomgren trodde, att flickan skulle upplösa sig till en solstråle och flyga bort från dem.
Men då fru Blomgren hörde den främmande spela, kände hon igen honom. »Jaså,» sade hon för sig själv, »jaså. Det är ändå han. Jaså, det var därför hon ville se oss gamla människor uppträda.»
