Gunnar Hede, som hade gått inne på sitt rum och varit så ond, att han hade haft lust att slå ihjäl någon, hade sålunda fått höra en blind spela utanför sitt fönster. Och detta hade återfört honom till en scen ur hans förflutna liv.
Han började undra var hans egen fiol kunde vara, och han kom ihåg, att Ålin hade burit bort den, och nu återstod intet annat för honom än att söka få låna den blindes för att kunna spela sig till ro. Han var så hemskt upprörd.
Och så snart han hade fått den blindes fiol i sin hand, började han spela. Det föll honom inte in, att han inte skulle kunna spela. Han hade inte en aning om att han under flera år endast hade kunnat utföra ett par små fattiga melodier.
Han var alldeles fången i att han var i Uppsala utanför huset med vildvinet. Och han väntade sig att konstberidarna skulle börja dansa, såsom de hade gjort förra gången.
Hede sökte spela med större liv för att tvinga dem härtill, men hans fingrar voro stela och ovilliga, stråken ville inte riktigt lyda honom. Han ansträngde sig så, att svettdropparna framträdde på hans panna. Slutligen kom han dock in på den rätta låten, den, som de hade dansat efter förra gången. Han spelade den så lockande, så förledande, att det riktigt kunde smälta hjärtat.
Men de gamla akrobaterna började inte dansa. Det var längesedan de råkade Hede i Uppsala. De kommo inte ihåg hur de hade blivit tjusade den
