Sida:En herrgårdssägen.djvu/138

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
138
EN HERRGÅRDSSÄGEN

tagit ut efter gehör. Han såg med ens hela scenen för sig. Och han hörde orden: »Lilla prinsen skulle dansa, men han bröt sin lilla fot.»

Han försökte sedan med flera små danser. De där hade han spelat som skolpojke. Han hade blivit anmodad att komma till flickpensionen och spela vid elevernas dansövningar. Han såg de små flickorna hoppa och svänga runt och hörde danslärarinnan trampa takten.

Han började nu bli djärvare. Han spelade första stämman i en fiolkvartett av Mozart. Då han hade lärt in den, hade han varit gymnasist i Falun. Det hade varit så, att några gamla herrar hade övat in kvartetten för en konsert. Men första fiolen hade blivit sjuk, och han hade fått övertaga stämman, så ung han var. Han hade inte varit litet stolt då.

Gunnar Hede tänkte egentligen inte på annat än att komma till rätta med sina fingrar, då han spelade dessa barnsliga övningar. Men snart märkte han, att det skedde något underbart med honom.

Han hade en tydlig förnimmelse av att inne i hans hjärna befann sig ett stort mörker, som skymde bort hans forntid. Så snart han sökte påminna sig en sak, var det som att försöka leta reda på något inne i ett mörkt rum. Men då han spelade, vek en del mörker bort. Utan att han hade tänkt på det, hade mörkret vikit så, att han nu kunde komma ihåg barndomsår och skoltid.

Nu beslöt han att låta fiolen leda sig, kanske den skulle kunna driva bort allt mörkret.