Och det blev så: för varje stycke han spelade vek det skymmande mörkret en smula. Fiolen förde honom fram genom år efter år, väckte honom till minne av studier, av vänner, av nöjen. Mörkret stod tätt framför honom, men då han gick emot det, väpnad med fiolen, vek det steg för steg. Ibland såg han sig tillbaka, liksom för att se om det slöt sig bakom honom. Men bakom honom var klar dag.
Fiolen kom in på en rad duetter, som skulle spelas av klavér och fiol. Han spelade blott ett par takter av vardera. Men mörkret vek ett stort stycke: han kom ihåg fästmön, förlovningstiden.
Han skulle ha velat dröja vid detta, men det var ännu mycket mörker kvar att spela bort. Han hade inte tid.
Han kom in på en psalmmelodi. Han hade hört den en gång, då han hade varit bedrövad. Han kom ihåg, att han hade suttit i en lantkyrka, då han hade hört den, men varför hade han varit bedrövad? Därför att han gick som fattig handlande genom bygden med varor. Det var ett hårt liv. Det var tungt att minnas.
Stråken for fram som en virvelvind över strängarna, och åter rämnade ett stort stycke mörker. Nu såg han storskogen, de nedsnöade djuren, de märkvärdiga figurer, som drivorna bildade över dem. Han mindes resan till fästmön, kom ihåg hur hon hade brutit förlovningen. Alltsammans detta klarnade på en gång för honom.
Han kände just inte sorg eller glädje vid något
