han nu få veta sanningen. Hur det än gick, skulle hon säga honom den.
Och rädd var hon, men modig i alla fall och oändligt beslutsam. Han skulle inte undgå henne nu. Han skulle inte få glida bort ifrån henne.
Men trots allt detta mod, så vågade hon inte säga Hede rent ut, att detta var de melodier han hade brukat spela, medan han var tokig, utan hon kringgick frågan.
»Du brukade spela detta hemma på Munkhyttan i vinter,» sade hon.
Det var många hemligheter omkring Hede. Varför sade den flickan du till honom? Hon var inte av folket, hon bar håret på herrskapsmanér, högt uppsatt och krusat i små lockar. Klänningen var hemvävd, men hon bar en fin spetsfischy om halsen. Hyn var vit, och händerna voro små. Det fina ansiktet med de stora, drömmande ögonen tycktes inte kunna tillhöra en bondflicka. Hedes minne kunde på intet sätt säga honom något om henne. Varför sade hon då du till honom? Hur visste hon, att han hade spelat detta i sitt hem?
»Vad heter du?» sade han. »Vem är du?»
»Jag är Ingrid, som du såg i Uppsala för många år sedan och tröstade, därför att hon inte kunde lära sig att dansa på lina.»
Detta gick tillbaka till det förflutna, som redan hade ljusnat för Hede. Han kom väl ihåg henne.
»Vad du har blivit stor och vacker, Ingrid!» sade han. »Och vad du har blivit fin! Vad du har för en präktig brosch!» Han hade suttit och
