Sida:En herrgårdssägen.djvu/142

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
142
EN HERRGÅRDSSÄGEN

sett på hennes brosch länge nu. Han tyckte sig känna igen den, den var så lik en brosch av emalj och pärlor, som hade tillhört hans mor.

Flickan svarade också genast: »Jag har fått broschen av din mor. Du har nog sett den förr.»

Nu lade Gunnar Hede fiolen ifrån sig och kom fram till Ingrid. Han frågade med stor häftighet:

»Hur är det möjligt? Hur kan du bära hennes brosch? Varför vet jag inte om, att du känner min mor?»

Ingrid blev förskräckt, grå i ansiktet av förfäran. Hon visste redan vad nästa fråga skulle bliva.

»Jag vet ingenting, Ingrid. Jag vet inte varför jag är här. Jag vet inte varför du är här. Varför vet jag det inte?»

»Ånej, fråga mig inte!» Hon drog sig undan och höll upp händerna liksom till skydd.

»Vill du inte säga det?»

»Fråga inte, fråga inte!»

Han tog henne hårt om handleden för att tvinga fram sanningen. »Säg det bara! Jag är ju vid mina sinnens fulla bruk. Varför är det saker, som jag inte minns?»

Hon märkte något vilt och hotande inne i hans ögon. Han visste nu redan vad hon skulle komma att säga honom. Men hon kände, att det var en omöjlig sak att säga en människa, att hon hade varit tokig. Det var vida svårare, än hon hade trott. Omöjligt var det, omöjligt.

»Säg det!» upprepade han. Men hon hörde