Under denna ångest försvann synen, men nu kommo röster. Man skriker och ropar runtom honom. Man skrattar, skymforden ljuda tätt och högt. Det är gälla barnröster, som skrika allra mest grymt och förfärande. Det är ett ord, ett namn, som kommer igen, som skrikes, ropas, viskas, väses i öronen på honom: »Getabocken! Getabocken!»
Och allt detta gällde honom, Gunnar Hede! Detta hade han levat i. — Han kände vid full sans den samma onämnbara skräck han hade burit på som vansinnig. Men nu var det inte skräck för något utomstående, nu var han rädd för sig själv.
»Detta är jag. Detta har varit jag,» sade han och vred händerna. I nästa ögonblick låg han på knä framför en liten bänk, lutade sig över den och grät, grät.
»Och detta har varit jag!» Han jämrade sig mellan snyftningarna. »Detta har varit jag!»
Kunde han ha mod att bära den tanken? En beledd, utskrattad dåre! »Å, låt mig bli tokig igen!» sade han och slog hårt i bänken. »En människa kan inte stå ut.»
Han höll andan ett ögonblick. Mörkret kom emot honom som en anropad frälsare. Det kom svepande emot honom, som en dimma kommer. Han fick ett småleende över läpparna. Han kunde känna hur hans drag blevo slappa, hur han återfick galmansblicken.
Men detta var bättre. Det andra var inte till att bära och uthärda. Utpekad, utskrattad, hånad, galen! Nej, bättre att bli det på nytt och inte veta
