det. Vad skulle han tillbaka i livet? Alla måste avsky honom.
Mörkret svepte om honom med de första, lätta, drivande slöjspetsarna.
Ingrid stod där, såg och hörde all hans ångest och visste inte annat, än att allt snart skulle vara förlorat på nytt. Hon såg så väl, att galenskapen höll på att ta igen honom.
Och hon var alldeles förskrämd, allt mod var borta. Men innan han blev tokig på nytt och på nytt så rädd, att ingen fick komma honom nära, ville hon åtminstone ta farväl av honom och av all sin lycka.
Hede kände hur Ingrid kom och lade sig på knä bredvid honom, lade armen om hans hals, kinden mot hans kind och kysste honom.
Hon höll sig inte för god att komma nära honom, dåren, höll sig inte för god att kyssa honom!
Det hördes ett svagt väsande inne i mörkret. De fladdrande dunstflikarna veko undan och tycktes då vara ormhuvuden, som hade varit riktade mot honom, och som väste av vrede över att de inte hade fått bita honom.
»Inte ta det så illa!» sade Ingrid. »Inte ta det så illa! Ingen tänker på det där andra, bara du blir frisk.»
»Jag vill bli tokig på nytt,» sade han. »Jag kan inte bära detta. Jag kan inte gå och tänka på hurudan jag har varit.»
10. — En herrgårdssägen.
