»Det kan du visst,» sade Ingrid.
»Ingen kan glömma det,» klagade han. »Jag var så förfärlig. Ingen kan tycka om mig.»
»Jag tycker om dig,» sade hon.
Han såg upp tvivlande. »Du kysste mig för att jag inte skulle bli tokig igen. Du har medlidande med mig.»
»Jag kan nog kyssa dig än en gång, jag,» sade hon.
»Ja, du säger så nu, därför att jag behöver höra det.»
»Behöver du höra, att någon tycker om dig?»
»Om jag behöver? Gud, om jag behöver? — Å, barn då!» sade han och ryckte sig lös från henne, »hur skall jag kunna stå ut, då jag vet, att varenda människa skall tänka, så snart hon ser mig: Den där har varit galen. Den där gick och neg för hundar och kattor.»
Det kom ett nytt anfall över honom. Han låg och grät med ansiktet i händerna.
»Det är bättre att bli tokig igen. Jag hör dem ropa åt mig, och jag ser mig själv. Och det är ångest, ångest, ångest...»
Men då brast tålamodet hos Ingrid.
»Ja, det är rätt,» ropade hon, »bli tokig på nytt, du! Det är just karlaktigt att bli tokig för att slippa litet ångest.»
Hon satt och bet i läpparna, kämpande med gråten, och då hon inte kunde få fram orden fort nog, tog hon honom i armen och skakade honom.
Hon var förbittrad, utom sig av vrede, därför
