att han ville undfly henne på nytt, därför att han inte stred och kämpade.
»Vad bryr du dig om mig, vad bryr du dig om din mor? Bli tokig du, då får du det lugnt!»
Hon skakade honom ännu en gång.
»För att slippa ångest,» säger du. »Men det är ingen ångest för den, som har väntat på dig i hela sitt liv, att du aldrig kommer! Om du hade hjärta för någon annan än dig själv, kunde du väl stå en strid med ditt onda och bli frisk. Men du har inte hjärta för någon.»
»Du kan komma så vackert och rörande, du, i syner och drömmar och bedja om hjälp, men i verkligheten vill du ingen hjälp ha. Du bara inbillar dig, att ditt lidande är det tyngsta på jorden. Men det finns väl andra, som ha haft det värre än du.»
Hede blickade upp äntligen och såg henne fullt och djupt in i ansiktet. Inte var hon vacker då just. Tårarna strömmade, och det ryckte kring munnen av att hon kämpade fram orden mellan snyftningarna.
Men det var vackert för honom att se henne så vild. Det kom ett besynnerligt lugn över honom och en stor, ödmjuk tacksamhet. Här var det något stort och härligt, som hade kommit till honom just i hans förfall. Måtte vara stor kärlek detta, stor kärlek.
Han satt och klagade över sin uselhet, och så stod kärleken där och klappade på dörren. Det var inte bara så, att han skulle bli tåld, om han komme
