kan hålla fast det, som vill undfly dig. Varför är du modlös och bedrövad?»
Hede hade spelat med sänkta ögon, nu kastade han tillbaka huvudet och såg på dem, som omgåvo honom. Det var en liten skara av barn och löst folk från gatan, som hade kommit in på gården för att höra musiken.
Fast de voro väl inte komna endast och allenast för musikens skull. Den blinde och hans flicka voro inte de enda i truppen.
Mittemot Hede stod en figur i trikå och paljetter och nakna armar, som han höll korsade över bröstet. Han såg gammal och sliten ut, men Hede kunde inte låta bli att tänka, att det var en baddare att ha hög bröstkorg och långa mustascher. Och där var hans hustru, liten och fet och inte heller så särdeles ung, men strålande lycklig över sina paljetter och gungande gaskjolar.
Under musikens första takter stodo de stilla och räknade. Så fingo de ett hult småleende över läpparna, togo varandra i hand och dansade fram på ett litet lapptäcke.
Och Hede märkte, att under alla de ekvilibristiska konststycken, som de nu utförde, stod hustrun nästan stilla, medan mannen ensam arbetade. Han hoppade över henne och hjulade runt om henne och slog volt över henne. Hustrun gjorde nästan ingenting annat än kastade slängkyssar åt publiken.
Men egentligen tänkte inte Hede mycket på dem. Hans stråke hade börjat flyga över strängarna.
