tecken, vilka man måste tyda. Det var någon mening i detta, som nu hände honom. Kunde han förstå det riktigt, så skulle han få ledning till att fatta ett klokt beslut.
Herr Blomgren bad herr studenten, att han skulle fästa liten uppmärksamhet vid den lilla blindförerskan. Hade han sett sådana ögon? Trodde han inte, att sådana ögon måste betyda något? Kunde man ha de ögonen utan att vara ämnad till något stort?
Hede vände sig om och såg på det lilla bleka barnet. Jo, hon hade ögon som stjärnor i ett sorgset och en smula avtärt ansikte.
»Vår Herre vet alltid vad han gör,» sade fru Blomgren, »och jag tror till och med, att han har någon mening därmed, att han låter en sådan konstnär som herr Blomgren uppträda på gatan. Men vad tänkte han på, då han gav den flickan de ögonen och det leendet?»
»Jag skall säga er något,» sade herr Blomgren. »Hon har inte de minsta anlag för konst. Och med de ögonen!»
Hede började misstänka, att de inte talade för honom, utan endast höllo en föreläsning för flickan. Hon kom tätt efter dem och kunde höra varje ord.
»Hon är inte mer än tretton år och alldeles inte för gammal att lära något, men omöjlig, omöjlig, totalt utan anlag. Lär henne sy, herr student, om ni inte vill förspilla er tid, lär henne inte stå på huvudet!»
»Det där leendet hon har gör människor
