Sida:En herrgårdssägen.djvu/21

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
21
EN HERRGÅRDSSÄGEN

Just då tågade de in på en ny gård, men innan de började sin föreställning, satte Hede sig på en upp- och nedvänd skottkärra och började predika.

Och nu försvarade han den stackars blindförerskan. Han förebrådde herr och fru Blomgren, att de ville lämna ut henne till den stora, grymma publiken, som skulle älska henne och applådera henne till en tid, men sedan hon hade blivit gammal och utsliten, lämna henne att traska omkring på gatan i höstregn och köld. Nej, den var konstnär nog, som gjorde en människa lycklig. Hon Ingrid, skulle bara ha ögon och leende för en, skulle spara dem för en enda, och denne ende skulle inte övergiva henne, utan skänka henne ett skyddat hem, så länge han levde.

Tårarna stego Hede upp i ögonen, medan han sade detta. Han talade mer för sig själv än för de andra. Han kände det med ens fasansfullt att bli driven ut i världen, att bli skild från det stilla hemlivet.

Så såg han hur de stora stjärnögonen började stråla på flickungen. Det var, som hade hon förstått varje ord. Det var, som om hon åter vågade leva.

Men herr Blomgren och hans hustru hade blivit mycket allvarliga. De tryckte Hedes hand och lovade honom, att de aldrig mer skulle söka tvinga flickan in på konstnärsbanan. Hon skulle få gå den bana hon önskade. Han hade rört dem. De voro konstnärsfolk, eldigt konstnärsfolk, de