ANDRA KAPITLET.
GUNNAR HEDES GÅRD Munkhyttan låg i en fattig skogssocken långt borta i Västerdalarna. En stor, ödslig socken var det, karg och hård natur, vart man såg: steniga skogsbackar och småsjöar upptogo det mesta av trakten. Människorna skulle inte ha kunnat livnära sig där, om de inte hade haft rätt att draga ut över hela landet och idka gårdfarihandel. Men så var också hela den fattiga nejden uppfylld av gamla sägner om fattiga bonddrängar och bondflickor, som hade dragit ut med en säck kramvaror på ryggen och kommit hem åkande i guldkaret med vagnslådorna fyllda av pengar.
En av de allra yppersta av sägnerna var den om Hedes farfar. Han hade varit son till en fattig spelman och vuxit upp vid fiolen, och vid sjutton års ålder hade han gått ut med kramsäcken. Men varhelst han hade dragit fram, hade han haft fiolen till hjälp vid köpmansskapet, hade ömsevis spelat folk samman till dans och sålt till dem silkedukar, kammar och nålar. All köpenskap hade gått under skämt och spel, och så väl hade den gått, att han
