till sist hade kunnat köpa Munkhyttan med gruva och hytta av den utfattiga brukspatronen, som då ägde stället.
Så hade han blivit en herreman, och brukspatronens vackra dotter hade gift sig med honom.
Sedan hade gamla herrskapet, som de alltjämt kallades, inte tänkt på annat än att försköna och pryda sin gård. Det var de, som hade flyttat manbyggnaden ut på den vackra ön, som låg nära stranden av den lilla sjön, runtom vilken deras åkrar och gruvfält utbredde sig. Övervåningen hade kommit till på deras tid, ty de tyckte om att ha utrymme att kunna ta emot mycket folk, och likaså den stora yttertrappan med de två uppgångarna. Hela den granskogsklädda ön hade de planterat med lövträd, de hade brutit upp smala, slingrande gångar genom stenmarken och byggt små utsiktspaviljonger, som hängde ned över sjön som stora fågelnästen. De vackra franska rosorna, som kantade terrassen, de holländska möblerna, den italienska fiolen, allt detta hade de skaffat till gården, likaså hade det varit de, som hade låtit resa muren, som skyddade fruktträdgården från nordanvinden, och hade anlagt vinkasten.
Gamla herrskapet hade varit glatt och vänligt gammaldags folk. Frun hade väl velat vara en smula förnäm, men alls inte gamla herrn. Under all ståt, vari han levde, ville han alltid komma ihåg vad han hade varit, och på kontoret, där han skötte sina affärer, och dit alla människor kommo,
