djuren. Men sedan snöfallet började, hade han varken kunnat skaffa dem foder eller vatten. Och då de hade trampat sig fram en dag genom hög snö, blev skinnet avslitet på deras ben. De pinades av det och ville inte gå längre. Den första geten, som kastade sig ned på vägkanten och inte ville resa sig mer och följa flocken, lyfte han upp på axlarna för att bära den med sig. Men då så en andra och en tredje även lade sig, kunde han inte bära dem alla. Då var det blott att se åt annat håll och gå vidare.
Ni vet kanske vad tiomila skogen vill säga. Inte en gård, inte en koja på mil och mil, bara skog. Högvuxen tallskog med trädhård bark och högtsittande grenar, inte ungskog med mjuk bark och mjuka kvistar, som djuren kunna äta. Om inte snön hade kommit, skulle de ha gått över skogen på ett par dagar, nu kunde de alls inte komma över den. Alla getterna stannade där, och människorna höllo på att förgås där, de med.
De råkade inte en människa på hela tiden. Ingen gav dem hjälp.
Hede försökte vräka undan snön, så att getterna skulle kunna äta mossan, men snön föll alltjämt, alltjämt, och mossan var fastfrusen vid marken. Och hur skulle han ha kunnat skaffa foder på det sättet åt tvåhundra djur?
Han bar det modigt, ända tills getterna började jämra sig. De hade varit en munter och uppsluppen och rätt bråkig skara den första dagen. Han hade haft styvt arbete med att se till, att alla
