TREDJE KAPITLET.
RÅGLANDA hette en socken långt borta i östra Värmland, helt nära Dalagränsen, där det fanns en stor prostgård, men endast en liten, fattig komministergård. Men så fattiga de voro, hade de varit så barmhärtiga i den lilla prästgården, att de hade tagit sig ett fosterbarn. Det var en flicka, Ingrid hette hon, och hon hade kommit till gården, då hon var tretton år.
Komministern hade fått se henne på en marknad, då hon hade suttit och gråtit utanför ett lindansartält. Så hade han stannat och frågat henne varför hon grät. Och han hade fått veta, att hennes blinda morfar var död, och att hon inte mer hade någon, som stod henne nära. Nu följde hon med ett par lindansare, och de voro goda mot henne, men hon grät därför, att hon var så dum, att hon aldrig kunde lära sig att dansa på lina och hjälpa till att förtjäna pengar.
Och det hade varit något ljuvt sorgset hos barnet, som hade rört och intagit prästen. Ovillkorligen hade han sagt till sig själv, att han inte kunde
