låta en sådan liten varelse förfaras bland dessa kringdrivande landstrykare. Han gick in i lindansartältet, där han träffade herr och fru Blomgren, och erbjöd sig att taga upp barnet i sitt hem. De gamla konstberidarna hade börjat gråta och sagt, att fastän flickan var alldeles oduglig för konsten, hade de gärna velat behålla henne. Men de trodde, att hon skulle bli lyckligare i ett riktigt hem hos människor, som hela året bodde på samma plats, och därför skulle de lämna henne till herr komministern, om han endast ville lova dem, att hon skulle få vara som ett av hans egna barn.
Detta hade han lovat, och sedan dess hade flickan levat i prästgården. Hon var ett stillsamt och blitt barn, rik på ljuv kärleksfullhet och öm omvårdnad för alla omkring henne. Under första tiden blev hon mycket älskad av fosterföräldrarna, men då hon blev äldre, utvecklade sig hos henne ett starkt begär att hänge sig åt drömmar och fantasier. Synernas och inbillningarnas rike öppnade sig för henne med stark lockelse, och mittpå dagen kunde hon låta arbetet falla och sjunka ned i en dröm. Men prästfrun, som var en rask och hård arbetsmänniska, tyckte inte om detta. Hon klagade över att flickan var lat och trög och pinade henne med stränghet, så att hon blev helt förskrämd och olycklig.
Då hon var nitton år fyllda, föll hon i en svår sjukdom. Man visste inte riktigt vad det kunde vara, ty detta tilldrog sig långt tillbaka i tiden, då det inte fanns någon läkare i Råglanda. Men
