det såg illa ut för flickan. Man märkte snart, att hon var så sjuk, att hon måste dö.
Hon för sin del gjorde inte annat än bad Vår Herre, att hon skulle slippa leva. Hon ville så gärna dö, sade hon.
Då var det alldeles, som om Vår Herre ville pröva, om hon menade allvar. En natt kände hon, att hon blev stel och kall i hela sin kropp, och det föll en tung dvala över henne. »Detta måtte visst vara döden,» sade hon till sig själv.
Men det underliga var, att hon inte alldeles förlorade medvetandet. Hon visste om, att hon låg som död, visste om, att de svepte henne och lade henne ned i kistan. Men hon kände ingen fruktan eller ångest för att hon skulle bli begraven, fastän hon levde. Hon hade blott den enda tanken, att hon var lycklig, som fick dö och lämna det hårda livet.
Vad hon kände oro för, var, att de skulle upptäcka, att hon inte var annat än skendöd och låta bli att begrava henne. Livet måtte ha varit ganska bittert för henne, eftersom hon var alldeles utan dödsfruktan.
Men det var alls ingen, som upptäckte, att hon levde. Hon blev både körd till kyrkan, utburen till kyrkogården och nedsatt i graven.
Graven blev dock inte igenfylld över henne, ty, såsom bruket är i Råglanda, hade hon blivit begravd på söndagsmorgonen före högmässan. Likföljet gick in i kyrkan efter jordfästningen och lät kistan stå i den öppna graven. Men så snart
