gudstjänsten var över, ämnade man komma och hjälpa dödgrävaren med att kasta ned mullen.
Flickan visste allt, som skedde, men kände ingen förskräckelse. Hon hade inte kunnat göra en rörelse för att visa, att hon levde, om hon hade velat än så gärna, men hon skulle ha hållit sig stilla, även om hon hade kunnat röra sig. Hon var alltjämt bara glad åt att hon var så gott som död.
Man kunde väl inte heller riktigt säga, att hon levde. Hon hade varken sans eller sitt vanliga medvetande. Det var endast den delen av själen, som drömmer drömmar om nätterna, som levde inom henne.
Hon kunde inte en gång tänka så långt, att hon förstod hur förfärligt det skulle vara för henne, om hon vaknade, sedan graven hade blivit fylld. Hon hade inte mer sitt förstånd i sitt våld än en drömmande.
»Jag undrar,» tänkte hon, »om det kunde finnas någonting i hela vida världen, som skulle kunna förmå mig att vilja leva.»
Så snart hon hade tänkt detta, tyckte hon, att kistlocket och svetteduken, som lågo över hennes ansikte, blevo genomskinliga, och hon såg framför sig pengar och vackra kläder och sköna trädgårdar med ljuvliga frukter.
»Nej, ingenting av allt detta bryr jag mig om,» sade hon, och hon slöt ögonen för alla härligheterna.
Då hon såg upp igen, voro de borta, men i
3. — En herrgårdssägen.
