deras ställe såg hon alldeles klart och tydligt, att en liten Herrans ängel satt på gravkanten.
»God dag, du lilla Guds ängel!» sade hon till honom.
»God dag, Ingrid!» sade ängeln. »Medan du ligger här och ingenting har att göra, skall jag tala med dig om gamla tider.»
Ingrid hörde tydligt varje ord ängeln talade, men hans röst liknade inte något hon hade hört förut. Den var mest lik ett strängaspel, vars toner voro ord. Den liknade inte sång, utan musik av fiol eller harpa.
»Ingrid,» sade ängeln, »kommer du ihåg, att medan din morfar ännu levde, träffade du en gång en ung student, som gick med dig från gård till gård och spelade på din morfars fiol en hel dag?»
Den skendödas ansikte upplystes av ett leende. »Tror du, att jag har glömt detta?» sade hon. »Alltsedan den tiden har det inte gått en dag, utan att jag har tänkt på honom.»
»Och inte en natt, utan att du har drömt om honom?»
»Nej, inte en natt, utan att jag har drömt om honom.»
»Och du vill dö, fastän du så väl kommer ihåg honom,» sade ängeln, »då kan du ju inte mer få se honom.»
Då han sade detta, tyckte sig den skendöda förnimma all kärlekens ljuvhet, men inte ens detta kunde locka henne.
