Sida:En herrgårdssägen.djvu/41

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
41
EN HERRGÅRDSSÄGEN

två långa språng, och då han kom in på kyrkogården, drog han igen järngrinden efter sig och ställde sig att knyta näven åt hästarna.

»Usla, eländiga, förbannade getabockar!»

Han gjorde så med alla djur, kunde inte låta bli att kalla dem alla för getabockar. Och detta var mycket dumt, ty det hade förskaffat honom själv ett namn, som han inte ville ha. Av alla han träffade blev han kallad Getabocken. Men han ville inte bli tilltalad på det sättet. Han ville, att man skulle kalla honom med hans rätta namn, men det namnet tycktes inte vara känt av någon människa i den här trakten.

Han stod en stund vid grinden och njöt av att vara undkommen hästarna, men snart vandrade han djupare inåt kyrkogården. För varje kors och varje sten stannade han och neg. Men nu var det inte av fruktan, nu var det endast av välbehag vid att se dessa kära gamla bekanta. Hans utseende blev med ens milt och behagligt. Just samma kors och stenar, som han hade råkat så ofta förr! Vad de voro sig lika! Hur väl han kände igen dem! Han måste säga goddag till dem.

Vad kyrkogården behagade honom! Inget djur brukade beta där, och ingen människa brukade skämta där. Där var bäst, då där var alldeles ensamt såsom nu, men också då där funnos människor, brukade de inte störa honom. Han kände visserligen många vackra ängar och hagar, som skulle ha behagat honom ännu bättre, men där fick han aldrig vara i fred. De kunde på intet sätt