inte hade gjort detta? Hon skulle ha vaknat, instängd i den svarta kistan. Hon skulle ha bultat, ropat. Vem skulle ha hört henne, där hon låg sex fot under jorden? Ingrid vågade inte tänka på detta, hon bara gick upp i tacksamhet över att vara räddad. Hon måste ha någon att tacka. Hon måste luta sitt huvud mot en människas axel och gråta av tacksamhet.
Det var väl det märkvärdigaste av allt, som hade hänt denna dag, att dalkarlen inte stötte bort henne. Men han hade inte något klart begrepp om att hon var en död, och han visste, att det inte var lönt att göra en död emot. Men så snart det var möjligt, gjorde han sig fri från henne och dök ned i graven. Han lade locket till rätta på kistan, satte i skruvarna och gjorde det stadigt fast alldeles som förut. På detta sätt skulle väl kistan bli alldeles stilla och fiolen få åter sitt lugn och sina melodier.
Under tiden satt Ingrid i gräset och sökte tänka sig för. Hon såg bortåt kyrkan och fick syn på hästar och åkdon på kyrkbacken. Hon började då förstå sammanhanget. Det var söndag, man hade begravt henne på morgonen, och nu satt man i kyrkan.
Ingrid greps av en stor förskräckelse. Gudstjänsten kunde snart vara slut, och folket skulle komma och få se henne. Och hon hade ju rakt ingenting på sig utom ett lakan. Hon var ju nära nog blott och bar. Bevare oss väl, om så många människor skulle komma och se henne sådan! Det
