skulle de aldrig glömma. Det skulle hon få blygas för i hela sitt liv.
Hon undrade var hon skulle få kläder. Hon tänkte ett ögonblick på att kasta över sig dalkarlens päls, men det föreföll henne, som skulle hon inte bli mer lik vanliga människor fördenskull.
Hon vände sig raskt till den galne, som ännu arbetade med kistlocket.
»Hör du,» sade hon till honom, »du måste låta mig krypa in i din säck.»
Hon var i samma stund framme vid den stora lädersäcken, som inrymde varor för ett helt salustånd, och började riva upp den.
»Å, kära, kom upp och hjälp mig!»
Hon behövde inte bedja förgäves. Då dalkarlen såg, att hon rörde vid hans påse, kom han genast upp ur graven.
»Rör du vid säcken, du?» sade han hotande.
Ingrid tänkte inte på att han talade med hård röst, hon räknade honom alltjämt som sin bästa vän. »Å, kära, kära du,» sade hon, »hjälp mig, så att inte människorna komma och få se mig! Töm ur de här varorna någonstans och låt mig sätta mig i säcken och bär mig hem! Å, gör det, gör det! Jag är från prästgården, och den ligger bara ett litet stycke härifrån. Du vet nog var den ligger.»
Karlen stod och såg på henne med alldeles slö blick. Hon kunde inte veta om han hade förstått ett ord av vad hon sade.
