Å, visst skulle alltsammans en gång bli som förr! Ingrid kysste sina blommor. Mor hade kanske inte velat vara hård. Det var bara fattigdomen, som hade gjort henne så underligt elak.
Men nu var det för övrigt så, att det inte mer gjorde henne något, hurudana de komme att bli mot henne. Ingenting kunde numera bedröva henne, ty nu ville hon alltid vara glad över att leva. Och blev det svårt någon gång mer, så skulle hon bara tänka på mors myrten och Lillbrors Camilla.
Det kunde vara glädje nog att veta, att hon bars levande framåt vägen. I morse hade ingen trott, att hon än en gång skulle färdas i de här krökarna och backarna. Och doftande klöver och små fåglar, som sjöngo, och sköna, lummiga träd, allt detta hade varit för de levande att glädja sig åt. Det hade alls inte varit för henne.
Men, som sagt, det var inte lång tid hon hade att tänka, ty om tjugu minuter var dalkarlen framme vid prästgården.
Där voro endast prästfrun och pigorna hemma, just som Ingrid hade önskat. Prästfrun hade hela förmiddagen hållit på att rusta för begravningsmiddagen. Nu väntade hon, att de främmande skulle komma, och nu var också allting så gott som färdigt. Hon hade just varit inne i sängkammaren och pyntat sig i sin svarta klänning.
Hon såg bortåt kyrkvägen, men där syntes ännu inga åkande. Då passade hon på att gå ut i köket än en gång och smaka på rätterna.
