slag, en liten, skulderbred karl, satt och stark, ful, med stort ansikte, tunt hår och grov hy.
»Du, Hede,» sade han, »jag är kommen för att tala ett allvarligt ord med dig.»
»Har du råkat ut för något tråkigt?»
»Ånej, inte jag,» sade den andre, »det är väl snarare dig det gäller.» Han satt tyst en stund och såg ned. »Det är tusan så obehagligt att säga det.»
»Låt det vara då!» föreslog Hede. Han hade blivit skrattlysten vid detta högtidliga allvar.
»Det är det jag inte kan nu längre,» sade gästen. »Jag borde ha talat för länge sedan, men det passar sig illa för mig, förstår du. Jag kan inte låta bli att tänka, att du sitter och säger till dig själv: Den där Gustav Ålin, som är son till en av mina torpare, tycker nu, att han har blivit sådan karl, att han vill mästra mig.»
»För all del, Ålin,» sade Hede, »tro inte att jag tänker något sådant! Min farfar var ju en bondson.»
»Ja, men det kommer ingen ihåg numera,» sade Ålin. Han satt tung och trög framför Hede och återtog för varje ögonblick alltmer av sitt bondsätt, som om detta kunde hjälpa honom ur förlägenheten.
»Se, när jag tänker på vilken skillnad det är på din släkt och min, så tycker jag, att jag skall tiga, men när jag kommer ihåg, att det var din far, som på sin tid hjälpte mig, så att jag fick studera, så tycker jag, att jag skall tala.»
Hede såg på honom med ett vackert uttryck
